Ulla-Britts Blogg

Ulla-Britts Blogg

Mitt liv med hund Del 3

HundPosted by Ulla-Britt Mon, May 31, 2010 11:57:27

Efter att ha varit schäferägare i elva år, var jag helt plötsligt collie-ägare. Kelly flyttade hem till oss hösten 1990. Hon var då närmare halvåret och tyckte intensivt illa om bilar och andra transportmedel. Som liten valp fraktades hon med flyg från London ihop med en kullbror. Kanske kunde det ha med det att göra?

Det blev i alla fall många bilresor ut till Vallby, där husse jobbade med att bygga vårt hus. Så småningom vande hon sig vid de dagliga utflykterna men så fort de upphörde blev oviljan att åka bil lika stark. Naturligtvis jobbade jag med korta turer till trevliga rastområden ett par gånger i veckan. Ingen tröstade, ingen övertalade, men det blev värre och värre. Vi bytte inte bil på 14 år och hon tyckte att den var okej i två år. Vi var till och med ända till Skara, jag och Kelly.

Segling var ytterligare ett problem. Under sex somrar bar husse stor tung collie många långa sträckor och hans rygg mådde inte alltid bra av att lyfta henne runt förstaget. Hade det varit nu, hade jag använt mig av DAP. Då testade jag bara valeriana och åksjukepiller.

I övrigt var hon en suverän hund. Inte rädd för något nytt och smällare och raketer bekom henne inte. Nya människor var hon alltid nyfiken på men efter att de kollats upp var de inte speciellt intressanta längre, med vissa undantag.

Hon var en stor, vacker collie med härlig päls. Meningen var att hon skulle få en kull valpar men efter att jag köpt loss henne från kenneln, kände jag att jag inte ville ta risken. Jag var dels för rädd om Kelly och dels hade jag inte klarat av att sälja någon valp. Irene, som jag köpte henne av, ville gärna hjälpa till att välja ut en hanhund. Kanske gjorde jag något dumt?

1991 ringde Anders hallgren upp mig och berättade att han startat en ny utbildning, som han ville att jag skulle gå. Hundproblemkonsult skulle man bli. Naturligtvis hoppade jag på den. Förutom Anders, hade vi som lärare Marie Hansson, David Selin, min gamla lärare Håkan Björklund och Anna Olofsdotter. Kanske glömmer jag någon. Lasse Fält har jag gått etologikurs för men det var nog tidigare. Vad är minne för något?

David Selin, som nu har Hundutbildningsgruppen, gick jag ytterligare en kurs för. Den handlade om friskvård, foder, smärta mm.

Kelly fanns med oss i nästan femton år. När hon var nio år drabbade hon av en kraftig livmoderinflammation och fick opereras på Strömsholms djursjukhus. Efter det återhämtade hon sig bra och blev som valp på nytt men hon drabbades av inkontinens på grund av operationen. När hon var elva år gammal hittade jag en juvertumör. Det blev snabb veterinärkonsultation. Han trodde den var så liten att vi lätt skulle kunna operera. Så var inte fallet. Efter en röntgen fick vi reda på att lungorna var fulla av små tumörer. Han undrade om hon flåsat och andatdts tungt. Jo, det hade hon ju, men det trodde jag berodde på våren. Sex månader kunde vi räkna med att ha kvar henne och med lite tur upp till två år. Han sa att vi hade en riktigt gammal hund. Det tyckte naturligtvis inte vi.

Jag tog kontakt med Gunilla som gett tidigare hundar akupunktur och frågade om hon kunde hjälpa oss. Hon rekommenderade inte akupunktur vid en tumör men gav oss i stället tips om en djurhomeopat. Så blev det. Vi åkte till Stockholm varannan månad i ett par år och hämtade ut olika droppar.

Tumören växte och Kelly var trött. En bekant ville att jag skulle komma på ett Aloe-Vera-party. Jag åkte därifrån med en dunk och ett löfte om att det gick att ge till hund. Sagt och gjort. Kelly fick nu Aloe Vera två gånger per dag. Hon blev glad och pigg. Vår veterinär lyssnade på henne, tittade henne i ögonen och sade "Du blir gammal du!". Så småningom krympte den ganska stora tumören bort och kvar var en liten skinnslamsa. Inget hördes på luingorna men när Kelly var fjorton år började hon få problem med bakbenen. Seraquin och Rimadyl hjälpte henne det sista året och hon gick skogspromenader, även om det inte gick så fort. Hon fick också sämre syn på slutet. När Kelly var fjorton år och elva månader sade bakbenen stopp. Då fick vi säga adjö till henne.

Vi hade då bestämt oss för att vi skulle ge oss ut på en långsegling och av den anledningen inte skaffa någon ny hund. Det resdulterade i att jag drabbades av en depression. Jag tog ut ett friår och satt i min båt och stirrade i väggen. Jag såg bara hundar om jag gick ut. Efter ett år insåg även husse att det var nödvändigt med en hund. "Men du kan väl skaffa en hund du kan bära själv", var hans önskan.

Jag hittade en phalène, som jag blev blixtförälskad i . Sedan gällde det bara att hitta en uppfödare jag litade på. Första försöket misslyckades. Det blev inga valpar men sedan hittade jag en kull i Västra Götaland. Där fanns Marcello Bello som husse döpte till Cello.